Naturlig drog

Björkarna spricker ut i en lättsam grönska. Det är liv i bäcken, våren har gett den ny fart. Virvlarna avlöser varandra och följer i tur och ordning förbi den gula kabbelekans vaktposter. Jag sitter på huk och låter mig uppslukas av rörelsen och det porlande ljudet. Vattnets lek löser upp varje knut av oro och rädsla djupt inom mig och gör mig fullkomligt lugn. Så länge det rinner vatten här kommer jag att klara mig tänker jag när jag sitter omgiven och omfamnad av naturen. Så länge vattnet fortsätter porla i bäcken har jag någonstans att gå, att sitta ner vid och i ett tyst kravlöst samspråk tanka kraft och liv. Det är nåt magiskt med vattnets rörelse. När livet är turbulent och jag har svårt att hitta nån lugn plats där jag kan finna ro, mår jag så bra av att sitta och se på något utanför mig själv som rör sig lika vilt, otyglat och rörigt som det känns på insidan. Det bildas ett märkligt samspel mellan utsida och insida där resultatet inte blir ännu oroligare utan det skänker mig snarare ett lugn och en stillhet till min själ. 

Sen umgänget med naturen i min barndoms trakter har relationen till just bäcken varit något speciellt. Vi talar samma språk. 

Jag måste gå till bäcken, kommer jag på mig själv att tänka och säga ofta nu när trycket blir för stort, när mörkret kväver mig och jag får svårt att andas. 

Uttrycket "livets vatten" får en fysisk gestalt och innebörden blir en verklighet för mig. Bäcken, en drog av det hälsosammare slaget.