När tårarna faller

Det regnar och det regnar. Den gråa himlen får mig att känna mig trängd, jag vill se en öppning, se det blå och solen som värmer. Men ingen hör min önskan, den faller platt framför mina fötter. Dropparna som banar sig ner utmed det stora fönstret symboliserar tårarna jag gråter, antingen öppet eller inom mig. Varje steg går lite tyngre nu. En motvind tvingar mig att ta i för varje meter på vägen, den suger ut mina krafter och det slutar ofta med att jag gråter. Gråter det sjuka, gråter hopplösheten jag känner, gråter tillslut för att jag gråter. När tårarna för tillfället sinar och jag sitter stirrande kvar med tom blick och allt bara är tyst, tårarna har fallit mot en stum tillvaro. Ingen tröst, ingen klapp på axeln, ingen viskar mitt namn, ingen säger att allt kommer bli bra. Tystnaden överröstar allt. Har alltid undrat varför inget händer, varför ingen kommer till undsättning och varför ingen verkar höra min klagan, men nu har jag vänt på det. Tillvarons jord verkar kunna svälja hur många tårar som helst, marken undermineras inte, världen faller inte ihop. Min sorg tas emot och får plats, det är faktiskt en tröst i sig