När passar det?

Det går inte att vänja sig vid den livssituation som är nu. Det har gått över ett år sen marken började skaka under ens fötter, men ändå är det som en nyhet varje dag, för det går inte bli vän med sjukdomen, med sorgen och smärtan. Den är en ny våg som sköljer över mig varje morgon så fort jag öppnar ögonen. Vardagen är ur en vinkel alltid sned och vrickad. 

När jag nu ligger i ena änden av soffan och ser dig sova i den andra, kan jag för mitt liv inte förstå hur din självklara närvaro en dag bara byts till  en äckligt definitiv frånvaro. Kanske kommer min sista dag före din? Jag är så upptagen av din situation, att jag ibland på ett komiskt sätt kan tänka att jag likväl kan bli den som går först.

I stunden där, i tystnaden, när ljudet av dina andetag är det enda som hörs, känner jag en sådan enorm tacksamhet över all tid jag kunnat spendera med dig den senaste tiden. Att jag kunnat gå ett steg åt sidan i mitt eget liv och på så sätt kunnat välja tid med dig. I den gläntan når solen mig i den för övrigt nattsvarta skogen. Det är det ljusa penseldraget. 

Efter skön vila så tar vi en kopp kaffe, jag fryser och får låna en tröja. Den känns så skön, inte bara på grund av värmen den ger mig, utan för att tröjan just är din. DÅ slår frågan mot mig, en jag inte ställt mig själv någon gång tidigare under denna resa. Frågan som känns svår på ett sätt, att ställa, bara sådär. När? Kommer det att komma ett tillfälle när det känns ok att fråga om jag får en av dina tröjor. Den frågan förmedlar ju min hopplöshet på nåt sätt och totalt hopplös känner jag mig inte, även om jag vissa dagar har svårt att greppa den tunna lina som är kvar. Så frågan kvarstår, när passar det sig?