När det tunga väger mindre

De vita sterila väggarna kändes inte lika hotfulla idag. Allvaret vibrerade inte i luften som det har gjort vid andra tillfällen. Tyckte allt log mot mig. Livet, sköterskorna, bror, syster och solen. En förmiddag på sjukan kan vara riktigt mysigt. Jag vet ju såklart vad det är i den röda påsen som hänger i droppställningen. Jag vet också alldeles för väl anledningen till att just den vätskan måste in i min brors kropp. Det går inte att glömma, det kastar en skugga över varje vaken sekund och har så gjort i ett år nu. Men idag trängde sig det trivsamma före i kön och sköt bort allt annat för en stund. Kaffe och lite wienerbröd smakade himmelskt. Några timmar kändes mer som sekunder. Hade lugnt kunnat sitta några timmar till. Det blir aldrig tråkigt att vara med någon man håller av, även om det tvunget måste vara på en onkologavdelning. 

Vissa dagar är det tydligt hur det omänskligt tunga väger lite mindre. Då fungerar livet lite som en luftballong, jag svävar lite högre och hissnar över den vackra vy som plötsligt blir synlig.