När vilsenheten och frågorna slingrar sig likt taggtråd i mina tankar, när det vassa rispar sår i varje andetag. När livet krampar på nåt obegripligt vis, inombords, i mellangärdet. Då smärtan tvingar fram tysta tårar när jag utåt ändå försöker le. Jag har det ju så bra, förbaskat bra rent ut sagt. Jag borde kunna le med andra ord. Det kan andra tycka och jag själv också, men vissa dagar måste jag få känna mig välkommen med mitt mörker. Få känna att den rymd jag lever i inte är för trång för att jag ska kunna vara precis sådan jag är, även om jag önskar att leenden kom ständigt, helt utan eftergifter.
Kampen inom mig utkämpas på en arena för stor för mig att överblicka, jag har accepterat det, släppt taget. Men oljudet tystnar inte, jag slåss inte längre men jag hör fortfarande varje ord, varje slag, varje skrik. Allt skrammel av lösa delar som en gång var jag. Men kriget är inte mitt, jag har lagt mitt svärd vid mina fötter. För trött. För trött för att vinna det på egen hand. I dessa uppgivna stunder har jag ibland märkt hur det överdådiga knackar på. Det som finns precis utanför mitt fönster, precis framför mina ögon. Som ett löfte om livets vackra, att det förmår blomma, ändå. Styrkan, att den finns utan att jag behöver ta i. Att livet redan vunnit, och det med en slösande stor marginal.
