När det är som vackrast ute, gör det som ondast inne. Smärtan och vanmakten driver mig nästan till galenskap. Våren kan inte hjälpa mig, den kommer passera i periferin. Magnolians knoppar ser jag, de brister snart, men jag väntar inte på dem. Det spelar ingen roll. All världens skönhet kan inte få mig må att bättre.
Klumpen i magen går inte att sova bort, jag somnar med den och när jag vaknar är den kvar. Lika hårt knuten.
En dagarnas kramp, en dagarnas kamp.
Hjärtat kan inte förbli helt, det måste få trasas sönder vid synen av en sjukdom som allt mer tydligt visar sina konturer. Dess silhuett och mörka svepande skugga väcker min avsky.
Jag sitter vid fönstret och tittar ut, och kan med tanken tänka att det är en fin vårdag, men helvetet på insidan målar allt i svart. Det får vara så idag, i mitt lilla hörn av tillvaron.
