Nåden tittar storögt

Morgonen är tidig. Gryningen har precis börjat sticka upp näsan vid horisonten. Men det är fortfarande mörkt. Molnen bildar ett norrskensliknande mönster på småländsk himmel och jag står med bara fötter vid fönstret med näsan tryckt emot rutan. 

En stjärna syns lysa emellan avklädda grenar och hon tittar på mig. Först ryggar jag tillbaka, som om skenet bländar mig, men jag tittar igen. Inte under en sekunds tvekan blinkar hon. Milt ser hon mig med genomborrande blick. Varmt ser hon mig där jag står så naket verklig - helt utan filter. Som om morgonen i sig inte är tillräcklig väljer himlen att med ett öga visa mig kärlek. Jag står kvar, kan inte få nog. Det är svårt att ta in hur livet kommer till mig helt oförtjänt. Men jag förstår nu, nåden tittar alltid storögt. Hur världen än ser ut, hur jag än framträder med sår och skavanker. Oberoende av mina misslyckande, tillkortakommanden eller bedrifter så är nåden alltid större. 

Jag brottas med den matematiken där jag står i tystnad och inser ödmjukt att det är min enda fjäder i hatten, min enda biljett till liv. 

Jag är sedd. Jag ryms i nådens öga