Nåd och ledsamhet

Vad gör jag med klumpen i magen?

Jag kan inte baka mig fri ifrån den, inte skriva av mig den och inte tvätta mig ren ifrån den. Inte springa ifrån den eller jobba bort den. Den sitter där den sitter. Känns som en stor sten eller en kramp som inte vill ge med sig. En klump av oro och rädsla. Jag kan inte andas med magen och maten smakar inte. Varför nu? När julen står för dörren, när det känns som om alla andra är glada och förväntansfulla. Alla utom jag, och kanske några till i min familj. Eländet knackar aldrig på, det följer ingen kalender och visar ingen respekt för högtider. Det kommer ALLTID olägligt och det gör mig smått förbannad. Men det säger mig också något som jag helst inte vill erkänna att jag hör. Livet är ett väsen som jag inte rår på, och ingen annan heller. Dagarna vi lever, tar vi inte, de ges till oss. Allt är nåd. Oförtjänt. Så att någon lever i hundra år, eller 20 eller kanske bara ett, det är inte orättvist eller rättvist. Allt liv är nåd. 

Så arg kan jag egentligen inte bli. När jag betänker nåden rinner vreden av mig och kvar står jag, försvarslös. Men trots att det irriterade pyser iväg betyder det inte att jag är glad.

Jag är fortfarande otröstligt ledsen.