Mystiken och farfar

Han var något speciellt min farfar, kanske för att han var just min farfar, men det fanns något mer som jag i alla fall uppfattade som barn. Han kunde trolla. Det fanns en magisk och mystisk sfär som omgav honom och den kunde jag ana så länge han levde , trots att jag var vuxen när han dog. 

Han hade flera tricks men minns ett extra tydligt, han kunde få sitt finger att försvinna för att sedan trolla fram det igen. Det slog mig alltid med häpnad. Jag kan se oss sex barn sitta  framför farfar med stora ögon och öppna munnar. Då kunde vi inte förstå hur han gjorde, då var det så lätt att tro på det magiska, det som inte går att se med blotta ögat. Till den världen öppnade alltid farfar dörren. 

När jag imorse vaknade och såg jasminen blomma utanför sovrumsfönstret tänkte jag på dig farfar. Ser du oss nu? Hur vi kämpar? Vill tro det. Jag vill så gärna kunna tro på det omöjliga, på att allt inte ryms i statistiken och på att det uppenbara inte behöver ta den givna väg vi fruktar. Jag vet inte var du befinner dig men att du finns nånstans tror jag faktiskt farfar. Stänk lite magi över oss och fyll våra hjärtan med tro. Öppna på nytt dörren till den värld där ordet omöjligt inte finns. Kanske kan du trolla en sista gång? Men denna gången önskar jag att du trollar bort något och får det att aldrig nånsin komma tillbaka.