Mörkret lyser inte

Vinden sliter i träden utanför och det knakar i huset. Gryningen har ännu ej brutit nattens mörker trots att det enligt klockan är morgon för länge sedan. Ligger och drar mig i sängen när resten av familjen sover. Funderar. Känner. Försöker tänka ut vad jag ska laga för middagsmat, men hjärnan vill inte. Det tar stopp fort nu. Tankar och känslor vadar i nån slags trögflytande lera. Jag fungerar inte riktigt. Kanske inte är så konstigt, kanske inte är så ovanligt heller men trots det är det ett frustrerande tillstånd.

Tänker att det är jul snart, och nyår. Ytterligare ett år har gått, och när jag med stor möda försöker summera året ser jag två stråk som löper bredvid varandra. Ett mörkt, hotfullt och kallt. Det andra är ljust, innerligt och varmt. När jag tittar i backspegeln tycker jag att det ljusa tar över. Är lite förvånad och frågande till det, för skulle någon fråga om mitt år skulle jag nog beskriva det som en mardröm, delvis. Men när jag ser på det, inom mig någonstans, lyser det ljusa så starkt. Det överraskar mig faktiskt lite. Men tror det hemska som varit och är, har väckt det vackra och fått det att växa. Insikten om det får mig att vilja säga att det varit det bästa året någonsin, samtidigt som jag bara skulle vilja radera det ur minnet och leva som om inget har hänt, börja om. Så dubbelt är det, så dubbelt känns det.

Men helt klart är, det svarta kommer aldrig att lysa. Det förbannat hopplösa, eländiga och vidriga mörkret saknar helt lyskraft. Den tanken gör mig hoppfull.