Mörkret har pausat

När eländet tar paus känns det som att jag har två val. Antingen fortsätter jag på den inslagna vägen som är nattsvart och oroar mig över en framtid som står som ett oväder i horisonten. Eller så väljer jag att tanka så mycket positivitet och glädje jag bara kan av nuet som faktiskt är rätt ok. Idag har jag lyckats med det senare alternativet, att bunkra kraft och förnödenheter, som inför en kall och lång vinter. Jag har vänt ansiktet mot solen och låtit mig fyllas av ljus, jag förundrades över den späda blåsippan som överlevt några frostnätter och jag lyssnade på fågelsången. Jag kramade mina barn hårdare och längre, kände deras små hjärtan ticka och värmen från deras kroppar. Om kvällen stod jag under den stjärnklara himlen och andades in det majestätiska, den var hänförande vacker och allt var stilla. Ingen storm rasade runt mig. Att isolera nuet är en konst så svår att bemästra men just nu helt livsavgörande. Om och när orosmolnen drar in över min himmel, när livet äter sig in i märgen på mig, när oket blir för tungt och när stegen vacklar, då är kanske dessa tankade resurser skillnaden mellan att falla och faktiskt kunna stå. Jag tror det. Därför försöker jag andas i pausen som kriget just nu ger mig.