Det är svårt med en del känslor nu, som glädje, hopp och tro. Jag försöker krampaktigt hålla i dem men de är som vattnet, de rinner mellan mina fingrar. När jag ser tillbaka på det mörkret jag vandrat igenom de senaste 12 åren, inser jag en sak. Jag behöver inte KÄNNA dem, jag är inte ensam och utlämnad utan dem. Jag behöver inte sträcka mig desperat efter ett ljus som jag ändå inte för tillfället kan nå. Kan faktiskt vara trygg i otryggheten. Det finns någon som är bekant med alla nyanser av svart. Vår mörka väg är beträdd. Det finns fotspår där som tiden inte kan sudda ut. Den insikten och erfarenheten gör kanske inte det mörka ljusare, men den räddar mitt liv.