Mörka dagar

Jag släpar mig fram nu, sorgens slag är hårda och jag faller igenom. Känner mig helt ensam i min känsla, ologiskt på ett sätt, för jag vet att det inte är så. 

Men jag saknar dig så min bror, det driver mig till galenskap. Saknar vardagen vi delade. Vi mådde inte bra någon av oss, fast på olika sätt. Men när jag hängde med dig var det som att två minus blev ett plus. Du trodde nog att jag gjorde allt jag kunde för att hjälpa dig bära din börda, och det är sant, men vad du nog aldrig riktigt förstod var att du samtidigt hjälpte mig att bära min. Nu är det inte vi längre och jag får kämpa ensam på vår "nivå", ensam om att skuggas av ett mörker som jag så tydligt märkte att du också såg. Du lämnade mig, du lämnade oss. Hur går jag vidare från här? Jag har inte svaret på det och min största rädsla är att det inte finns något riktigt svar på den frågan. Det känns inte som att jag GÅR vidare, jag tvingas framåt, nästan mot min vilja. Det är att leva, utan närvaro, utan glädje och det är ingen skön känsla. Kanske har jag bara dåliga dagar, eller så kommer jag aldrig kunna lyfta mig från detta. 

Nätterna är inte korta i sommar, det är mörkt dygnet runt.