Min inre värld

Jag har en hel värld inom mig och i den världen är inte allt vad det ser ut att vara. Det har tagit mig några årtionden att inse,  men insikten var värd att vänta på, den gör mig faktiskt fri, fri och lite tryggare.Vandringen går genom ett skiftande landskap. Ibland ringlar stigen genom de grönaste ängar med blommor skönare än vad jag förmår ta in. Där, just där tror jag mig finna vila, frid och ny kraft för min fortsatta resa. Visst hittar jag lite av det jag behöver i dessa trakter, men oftast lämnar jag en sådan plats frustrerad, trött och tvivlande. Har ofta frågat mig varför det är så. Stegen går också, allt för ofta har jag tyckt, genom karga, torra och ogästvänliga platser. Ställen som jag aldrig väljer av fri vilja, livet tvingar eller snarare puttar in mig i dessa livets dalgångar, trots att jag spjärnar emot av all min kraft. Där skaver gruset huden på mina fötter, det är ensamt. Vindpinat och uttorkat, inget växer där. Det är öde, mörkt och kallt. Just på sådana platser överraskar livet mig. Plötsligt kan en alldeles klar källa springa fram ur en skreva i berget. Jag släcker min törst och det är som att alla förråd fylls på, kraften översköljer mig. Där, i det kargaste karga finner jag liv i överflöd. Är det inte lustigt. Kanske fungerar det lite så i livet utanför mig också? Allt är inte guld som glimmar. Ett slitet ordspråk som jag tror döljer en viktig sanning.