Med kronan i den mörka jorden

Jag har tittat på dig under lugg. Länge. Ibland gör solen dig mer levande och då lyser du upp som en magisk regnbåge. Du är inte som alla andra träd jag har runt mig -  din rygg är krökt. Din stam klarade inte av påfrestningarna det innebar att över en natt behöva stå ensam utan stöd ifrån de andra träd som alltid funnits runt dig. Ett kalhygge blev ditt nya livsrum. Jag ser dig ifrån mitt fönster. Till en början gjorde synen av dig mig ledsen. Du var ståtlig och rak innan. Dina fingrar smektes av solen på dagen och om natten kittlade du månen och stjärnorna under fötterna. Nu ligger du med din vackra krona i den mörka jorden. 

Men med ett uppsprickande leende har jag sett dig under årstider. Du skjuter skott ifrån varje ryggkota på våren, till midsommar tecknar du dig som en stor grön och lummig krans emot den risiga döda bakgrunden. Om hösten byter du skepnad precis som förr. Som rödgula eldfacklor lyser dina löv upp marken du ligger på. Och på vintern bäddar snön in ditt kala grenverk. 

Din uppenbarelse ger mig numer hopp. Att vara tyngd och krökt innebär inte död. Att vara ensam betyder inte ful och svag. Att inte lyckas nå till toppen innebär inte ett misslyckande. Och att inte kunna stå rak på egen hand och därför bli till en annan form än du var innan ändrar inte på ditt värde eller din identitet. Livets styrka banar sin egen väg, det finns kraft i det föränderliga, om vi som du vågar resan.

Du är fortfarande ett träd.