Med en evig glöd

Det kalla vädret biter sig fast. Ser istapparna hänga ner från taknocken likt sylvassa spikar, de gnistrar så vackert och samtidigt hotfullt i solens bleka ljus. Ormhasseln kränger och vrider sig i kylans krampaktiga omfamning och småfåglarna pickar i sig så många frön de bara kan. 

Själv sitter jag inne vid en värmande brasa och tänker på döden, livet och allt däremellan. Tänker på mormor. 

Det är rofyllt att se in i en eld som brinner, känner att den förmedlar energi och harmoni och jag kan inte se mig mätt. Min tankar vandrar. Bilden av ett människoliv som en låga är ju inte ny på nåt sätt. Vi fladdrar alla här en tid för att sedan slockna. Men just nu är det glöden som fascinerar mig mest. Det heter ju inte att glöden släcks, eller? Säger man avtar, falnar eller kallnar? Hursomhelst så glöder ju ett vedträd en bra stund efter att lågorna slutat brinna, men inte för evigt. Men just på den punkten drar jag inga likhetstecken med ett människoliv. Glöden hos en människa verkar inte fungera på samma sätt, den värmer och värmer igen, långt efter att lågan slocknat. Min mormor dog för snart 15 år sedan, men hennes liv glöder än i mig. I skrivandets stund är min fasta övertygelse den, att alla människor bär på en evig glöd. 

Och att ett liv kan värma en evighet är häftigt, på den tanken biter ingen kyla.