Mänsklig först och främst

Dagligen matas jag med kvinnor som efter viss kamp är nöjda med sina kroppar. Stolta nog att visa upp den för vem som. Och det är ju bra, tänker jag. Bra förebilder för alla, tänker jag också. Samtidigt sätter det igång andra tankar. Hur jag förhåller mig till min egen kropp. Och ska jag vara ärlig, vet jag inte riktigt. Jag har inga enorma komplex som jag brottas med, ligger på en vikt som jag är rätt bekväm med, men samtidigt har två graviditeter inte gått obemärkt förbi. Önskar en del dagar att jag var som dessa starka stolta kvinnorna. Men är det realistiskt?! Jag skulle nog säga att jag är en varannandag tjej,  i denna fråga som i många andra. Vissa dagar är jag faktiskt stark, helt befriad från ideal, krav och yttre påtryckningar. Jag går med högt buret huvud och ler åt mig själv i spegeln och åt livet. Jag är nöjd. Och visst önskar jag att varje dag upplevdes på det sättet, men tyvärr, så är det inte, inte i mitt fall. Nästa dag kan mitt inre försvar vara totalt raserat, då är jag bara osäker och lättpåverkad. Då vill jag banta, knöla ner mig i alldeles för trånga byxor, hålla in magen när jag vistas på badstranden osv. De dagarna finns inget förlåtande i mina tankar utan självkritiken slår som piskrapp på min rygg. Jag duger inte till något! Inte ens att läsa om kvinnors accepterande av sina kroppar hjälper. Vad är då botemedlet mot detta varannandagseländet, har jag frågat mig många gånger. När jag inte riktigt gillar hur jag ser ut eller hurdan jag är försöker jag istället bli vän med  känslorna som de är. Då jag är svag, otrygg, nervös och i enormt behov av bekräftelse, då accepterar jag det istället. Det är mänskligt också, tänker jag. Jag inbillar mig som tröst, att även den perfekta kroppen om den nu finns, också besitter en själ, ett hjärta och ett psyke som vissa dagar kan störtdyka ner i självkritikens stormiga vatten.