Lyckligt bortkommen

Pallkragarna som köptes in förra året gapar apatiskt åt mig där jag står och njuter en smula i trädgården. 

Verkligheten är lite skev nu, men ändå rak och helrätt på något vis. Idag surfar jag på en segerviss våg som fullkomligt dränker realisten i mig. 

Just nu visar sig livet vara större och starkare än att det ryms i statistik och antaganden från sådana som vet och kan. Inte ens om jag anstränger mig kan jag frammana den sorg, rädsla och oro som varit vardagsmat sen ett halvår tillbaka. Och då får det väl vara så idag känner jag, trots att det är lite olikt mig då jag är väldigt bra på att husera ledsamheter. Jag skulle gärna ta lite mer av dessa berusande, segervissa och hoppfulla känslorna. Så när de väl kommer gäller det att surfa på dem tills vågen lägger sig. 

Det är hög tid att gå in men jag har svårt att slita mig från den ljumna kvällens smekningar. Tror jag söker någon slags bekräftelse eller förklaring på det jag känner, att det ligger något i det, att känslan viskar om en sanning. Ser bortom ängen, letar under en sten, dröjer med blicken vid skogens början och följer molnen på himlen, men naturen förblir tyst. Som alltid, tyst och omslutande. 

Jag vet att verkligheten imorgon kan få mig att falla ner i djup jag inte varit i närheten av, jag är inte dum, just nu bara lyckligt bortkommen.