Lyckans dag

Som sorgen och rädslan låg över mitt hjärta, låg diset över morgonen. En heldag skulle spenderas på bästa sätt , med hela min familj, och trots det började jag den på sämsta tänkbara vis. Så rädd. Rädd att det skulle bli sista gången familjen samlades komplett, rädd att snart behöva förlora en del av det finaste jag har. Bättre att inte ses alls, minns jag att jag tänkte i den tidiga morgonen, då gör det inte så ont, då blir det jag räds inte så uppenbart. Men det var såklart en dum tanke. I takt med att dimman lättade över dalen och solen intog scenen, så lättade även mitt inre mörker. Vissa dagar är som vigda åt lycka och kärlek, gårdagen var helt klart en sådan dag. Den var som ett högtryck. Tryggheten, värmen och ljuset skingrade de mörka molnen. Ovädret var så nära och ändå så långt bort på nåt konstigt vis. Det vackra stod emot och tog all plats. Jag sa inte onödigt många ord, sprang mest runt och fixade med allt, men njöt så av att ha alla runt mig. Njöt av sorlet och  barnens skratt och lek. 

Tiden går och sätter sina spår, vi förändras, vi åldras, men kärnan i en familj består. Som ett glödande kol är den i min. 

När timmarna gått och jag stod och såg ut över det öppna landskapet, såg mörkret sänka sig som en slöja från den vackra himlen. Vinden smög fram med lätta steg och då, helt plötsligt, började tårarna rinna okontrollerat. Som ett regn från en solig himmel. Men det var sköna tårar, sorgen är som ett väsen inombords, tårarna är orden den talar. De måste bara ut och vädras, och jag hade inte lyssnat på den på nästan en hel dag. När jag lite senare låg i min säng och tänkte tillbaka på dagen, mindes jag ändå bara glädjen. Och så kommer det förbli. Den dagen viger jag åt lyckan.