Lova mig

Jag gillar inte att du ska resa så långt bort, samtidigt som jag känner en obeskrivbar glädje för din skull, att det blev möjligt, att ni ska få njuta och få lite semester från allt en kort tid. Men jag är så van att leva dagarna och veta att du finns där en liten bit bort, förbi skogen, genom den lilla staden och så vidare en liten bit. Du har ju varit iväg på resor förut, jag vet, det har varit en baggis då, men nu är allt annorlunda. Hela detta året har varit så annorlunda. Jag har varit så rädd, så många gånger, att du varit på väg FÖR långt bort. Till en plats där det inte finns någon resa att ta hem igen. Att jag skall tvingas leva mina dagar utan att kunna vänta dig åter. Den rädslan har förlamat mig, tankarna har gjort sår i mig och varje gång jag bara anar den kylan gör den varje led i mig stel. Just därför gillar jag inte att du reser. Det trycker på det ömma i mig, river i känslor, väcker mörkret, blåser liv i rädslan och får marken att gunga under mina fötter. Så bara så du vet, jag säger det igen, jag gillar inte att du reser. MEN jag kan ta det denna gång, bara du lovar mig, att du kommer tillbaka.