Luften är tunn att andas, blodet får inte tillräckligt med syre. Själen haltar och tankarna jagar mig. Om natten får jag oftast lite ro, men så fort gryningen letar sig in i sovrummet och väcker mig, börjar det om.
Känner mig smått rebellisk, vill hitta på dumheter, jo, det är sant. Precis som när jag var barn och gjorde hyss. Är jag i en livskris då? Att i 40-års åldern, tänka så igen känns inte helt sunt.
Eller så är det normalt i den situation jag befinner mig i. Tror det är kickarna jag vill åt, något som mentalt tar mig över ytan för en stund. Hoppas jag håller mig på banan och gör dom rätta valen.
Antingen kommer jag starkare ur en livskris, eller så förändrar den mig till det sämre, försvagar mig, leder mig fel. Hur det kommer bli, vet jag inte än, men vissa tecken skrämmer mig.
Sätter mitt hopp till något mer bergfast än mig själv, hoppas jag kan se i backspegeln sen och säga, den kraften var stark nog att bära mig
