Livet är varken eller

Du skulle fyllt år igår, men livet här har stannat för dig, du blir inte äldre. Jag firade dig i all enkelhet i mitt inre. Vi stod inte varandra jättenära men jag är så glad att jag fick vara en person i din periferi en tid. Jag tänkte på dig lite extra igår, att du säkert blev firad på din dag någon annanstans. Mitt hjärta saknade och mindes dig. Tänker på de gånger vi möttes i affären eller längs vår väg och bytte ord om väder och hälsa. Din kamp var tuff men det syntes aldrig på dig. Jag förstår ju att du måste ha fällt tårar under resans svartaste nätter, men din utstrålning vittnade aldrig om sorg. Bara glädje. Jag har inte svårt att frammana bilden av dig, dansande i vinden till björkarnas sus, hur du springer fritt utan smärta över en blomstrande äng eller visslar till tonerna av den porlande bäcken. Du har det nog bra, kan jag tro. Men jag skulle behövt dig nu, som en lysande fyr att ta sikte på, du skulle ha lyft min blick från det mörka stormande hav jag har runt mig. Ditt blinkande ljus skulle gett mig hopp även på lång håll.

Är du som en stjärna på himlen nu, eller är du solkatten på väggen? Kan du inte ge dig tillkänna, fylla mig med glädje och mod. Jag skulle behöva det. Minns några visa ord du sa en gång, de ekar högt och tydligt i mitt hjärtas innersta, särskilt nu när jag brottas med så mycket. Orden löd, livet är varken rättvist eller orättvist, det bara är eller så är det inte.