Liten ruvandes på något stort

Att klippa gräset är för mig en meditativ syssla. Jag går under ekens skyddande krona, den stekande solens strålar silas in genom lövverket och jag känner den sommarljumna vinden leka i mitt hår. Timmen är sen men ändå sjunger fåglarna outtröttligt och trots motorljudet uppfattar jag varje ton. Sången gör mig vaken, men just ikväll gör den mig plågsamt vaken. En tår banar sig ner för min kind och lägger sig som en daggdroppe på ett grässtrå. Jag önskar mig bort, bort från trasighet, bort från min ödes lott. Önskar att skadan inte var så djup, att dagarna var mindre av kamp och att min inre spegel reflekterade en hel bild. Men det spruckna glaset kastar tillbaka mitt jag i skärvor. Med viss möda lyckas jag ändå uppvigla en tro på det lilla och söndriga. Litenheten kanske inte är ett hinder trots allt. Ett ekollon faller till marken och jag lägger det i min hand. Det är ju så det är, just så. I varje litet ekollon ryms en ek.