Våren sträcker på sig i ett nyvaket tillstånd. Jämte denna vår väcks också förra årets vår till liv. Utan att jag anstränger mig det minsta minns jag dagarna med dig med smärtsam tydlighet. Minns smaken av ditt kaffe, hur soffan kändes, hör dina snarkningar som om du låg här precis bredvid mig. Minns tårarna, skratten, promenaderna och orden. Solen. Vitsipporna. Doften i ditt hem. Ditt leende. Hur vi ofta lyckades tränga undan skuggan som ständigt dansade runt omkring oss. Hur din livsglädje aldrig försvann, så fort kroppen gav dig den minsta chans att leva så tog du den. Då skulle häcksaxen packas upp, monteras och provas. Dina rabarber skulle vattnas. Kan skratta åt det idag, sa till dig då att jag aldrig tidigare sett någon vattna sina rabarber. Du smålog åt mig och det lös ur ögonen på dig - då var du lycklig.
Nånstans där mitt i all skönhet när våren höll på att trilla ner i sommarens famn, tog vi ett sista kort, skickade ett sista sms, bytte de sista klara vettiga orden. Jag fortsatte komma till dig ändå, kramade dig alltid när jag skulle gå samtidigt som jag också viskade i ditt öra att jag älskar dig. Ibland fick jag en svag viskning tillbaka, ibland var du bara borta. Du gled sakta ifrån oss alla och jag tvingades att släppa taget, en liten bit åt gången.
Nu när kniven vrids om i mitt bröst, förbannar och omfamnar jag våren om vartannat. Trots smärtan är ändå min bön i slutet av varje dag densamma. Gud, låt minnet aldrig blekna, låt min brors liv väckas på nytt varje år, varje vår, med samma skärpa och smärtsamma detaljrikedom.
.jpg)