Leendet kom före tanken

Leendet kom före tanken

Jag sprang längre igår. Ville testa mina gränser. Plåga mig
själv lite extra. Det gick ovanligt bra. Förbi Mossen, genom Perstorp, uppför
mördarbacken. Förbi galten i hagen trots att han tydligt visade att han ville
att jag skulle stanna och prata en stund. Stannade i en skarp kurva då det
plötsligt gick upp för mig att jag skulle orka springa tillbaka också. Vilade
några minuter. Täckningen försvann plötsligt i skogen och musiken i öronen
tystnade. Det är så effektivt med hög volym i öronen om löpningen utförs som en
slags terapi och inte bara för njutningen eller hälsans skull. När det blev
tyst hörde jag tankarna igen, och det är alltid samma tankar som börjar mala i
ensamheten när allt runt mig tystnar. Kroppen bär på ett upplevt trauma, oftast
finns det inte tid att bearbeta det, men när det gör det så säger det mig bara
en sak - jag är INTE färdig. Jag går igenom hur du såg ut din sista dag, minns
hur min äldsta dotter tog farväl med huvudet liggande mot ditt bröst, minns
känslan av min hand mot din kalla kind, dina barn, solnedgången och min ilska
när de kom och tog dig ifrån oss. Minnen som är så hårt inristade i min syn,
känsel och i mitt hjärta. Jag varken kan eller vill glömma hur ont de än gör.
Det har nu gått över ett år men jag kan gå tillbaka till den dagen som om det
vore igår. Täckningen kom tillbaka igen när jag nådde krönet på backen. Den
malande sorgen dövades för stunden. När jag hade en halv kilometer kvar tog
krafterna slut, men jag vägrade sluta springa, ville känna blodsmaken i munnen,
ville helst få kramp i vaderna eller känna illamående. Istället, helt plötsligt
och oväntat, vänder jag huvudet åt sidan och börjar le. Benen fick fart igen
och jag sprang lätt den sista biten. Känslan av en närvaro var så stark. Jag
log när jag var som mest plågad, någon minut senare ställde jag mig frågan,
sprang du bredvid mig då?