Kriget mot otillräckligheten

Jag räcker inte alltid till. Det är en jobbig känsla, otillräckligheten. Tyvärr är det så att den känslan mer eller mindre abonnera utrymme i mina tankar, och det är inte bra. Mitt sunda förnuft säger till mig allt som oftast, att så illa är det inte, som jag känner. Ibland lyssnar jag och vräker otillräckligheten från sitt tillhåll, men ibland är förnuftet inte starkt nog. Önskar så att jag hade mer att ge, mer kärlek, mer värme, mer energi och mer av allt. Det jag har räknas inte riktigt utan det är bara det jag saknar som min inre röst slår mot mitt hjärta. 

De senaste veckorna har jag funderat mycket kring vad jag eventuellt kommer ångra på min dödsbädd (typiskt tinagrubbel). Svårt och inte så upplyftande, men något positivt som klingat ut ur de tankarna är just hur jag behandlar mig själv. Att jag säkerligen kommer ångra att jag varit så hård mot mig själv, ställt för höga krav, kvävt det liv som faktiskt pulserar. 

Idag när matinspirationen tröt vid middagstid, öppnade jag kylskåpsdörren och gjorde det bästa jag kunde av det som fanns. Lite mer så tänker jag mig nu mina framtida dagar och samspråket med mig själv. Jag gör det bästa av det som finns. Då kan ingen klandra mig, inte ens jag själv.