Jag ser mörka moln torna upp sig i horisonten, känner den kalla fuktiga och hotande vinden blåsa in, den gör mina steg tunga. Orkar inte stå rak, orkar inte försvara mig. Det här kriget är inte mitt, jag har inte valt det, ändå slår det klorna i mig vissa dagar. Det har omänskliga proportioner. En dag, en vecka, ett år. År efter år. Kampen upphör aldrig. Mitt öga vilar på den regntyngda pionen, vattendropparna böjer den till marken, kronbladen faller. Min blommas blad gör likaså, ett efter ett, faller dom.
