Kraftkällan

Jag snör på mig de grova vinterkängorna och ger mig ut i snålblåsten, kylan och snöfallet. Naturen är som pudrad med florsocker och det vita gör allt så rent och så vackert. Jag drar huvan tätare om mina öron. Motvinden gör att det lätta snöfallet känns som små små spikar som träffar mina kinder och jag kan knappt titta rakt fram. Vädret gör mig levande, det känns som om mina porer vidgas och fullkomligt suger in syret i mina blodbanor. Jag går samma runda som jag nästan alltid går. Rundar ett krön, svänger av på en väg, går nerför en backe för att sedan vända och gå upp. Det är så tyst, vilsamt och stilla i naturen. Jag stannar till vid bäcken. Älskar att följa vattnets framfart genom åkermarken. Vattnets rörelse gör mig inte stressad, den skänker mig enbart ro och stillar min själ som inget annat. Naturen är så hälsobringande, en källa till kraft som inte sinar. Hade det inte varit för kylan hade jag nog suttit där än och betraktat vattnets lekfulla dans. Stocken som ligger över bäcken, snön som ligger över stocken och min hand som ligger över snön. I nära kontakt med det på riktigt levande. 

Naturen är förlåtande, förstående och helt fri från dömande. 

Mitt hjärtas slag, vattnet som porlar och vinden som susar i de nakna trädkronorna. De ljuden gör mig döv för samhällets buller och hjälper mig att lyssna inåt, på min, bara min melodi.