Kossorna och havet

Det känns som om mina händer blöder. Jag har hållit så hårt så hårt i förtöjningarna till trygghetens hamn och nu när alla rep till fast mark brustit upptäcker jag vilka sår det gjort i mina händer. Jag ser tryggheten försvinna och bli mindre och mindre och nu omsluts jag bara av öppet vatten, stort mörkt skrämmande hav är det enda jag ser. Min båt är vilse. Vad gör jag? Vem eller vad håller jag mig i nu? Inget. Och jag kan heller inte avgöra om jag är ensam i båten eller om någon trots allt finns med mig. Att mista mycket av vad trygghet heter ger både en skräckslagen känsla samtidigt som en viss frihet blir uppenbar för mig. Jag har inte längre så mycket att förlora, inte på ett inre plan i alla fall. Att släppa taget om allt. Låta verkligheten vara som den är och sluta att krampaktigt hålla kvar i någon slags trygghet som egentligen inte finns. Det låter bra men det är fortfarande ofrivilligt från min sida. Just nu känns det som jag trots allt lagt mig till ro mot trossbotten och undrar stilla om det är närmare nu, ovädret? Svårt att avgöra. Jag kan nästan höra små vänliga vågor klucka mot båten och just nu är vinden stilla vilande. Väljer att vända bort blicken från den hotande horisonten och tittar upp mot himlen där stjärnorna gnistrar starkt som diamanter. Skönt att ligga mot något fast och just i den här stunden mår jag bra. Det gungar fortfarande men i otryggheten ryms också en viss skönhet som tryggheten inte tycks ha monopol på.  Detta är en bildlig beskrivning av insidan, egentligen sitter jag på en sten bredvid förnöjsamt betande kor.