Klumpen i magen

Jag ogillar känslan jag vaknar med nu. Känns som en sten ligger någonstans i magtrakten och skaver och känns tung. Små små saker i tillvaron som gjort att jag kastats tillbaka till ett inre kaos efter en tids vila. Inte redan, jag är inte beredd, inte redan, jag ÄR inte beredd. Inte redo för nästa strid, nästa etapp i terrängen. Hade vaggat in mig i tron att vilan skulle vara under en längre tid, kanske gjorde jag det för att delvis få just den där pausen i eländet som var så välbehövlig, men sen trodde jag nog att läget var mer stabilt än det visar sig vara nu. Allt gungar igen. Allt kommer över en. Jag snubblar på minnen, känslor och stora svarta klippblock av sorg. Jag vaknar till en vacker höstdag, dimman färdas som ett väsen över landskapet, solen och den blåa himlen. Men just idag minner hösten bara om förfall, om all växtlighets vissnande och kylan som sänker allt till vila sakta men säkert. Och då kryper tårarna ut och landar på tangentbordet där jag sitter på jobbet.

Förbannar smärtan, kriget och helvetet.