Kärleken som inte mäts i grader men som visar sig i olika ansikten

Det finns så mycket i livet som är svårt att sätta fingret på, namnge eller att packa in i en fyrkantig ask med en skriven etikett på. Vissa saker svävar fritt, formar sig självt, tänds och släcks, helt utanför min kontroll. Som ett väsen som lever mig mer än jag lever det. Kärleken, livet, hälsan, tron och relationer. Kärleken går inte att tvinga till en ring på fingret, livet går inte att säkra med pengar, hälsan står inte att vinna i en logik, relationer går inte att måla i ETT mönster och tron är ett större mysterium än vi någonsin kan husera under ett tak. 

På ett sätt kan jag tycka att det är skrämmande, just att inse hur liten jag står inför mycket. Men samtidigt ger det mig en befriande känsla. Det faktum att jag inte kan gradera kärleken, rama in en relation, ta tempen på godheten, väga min synd eller bestämma en levande varelses värde, ger mig faktiskt utrymme att leva, OM jag vågar. Det är en utmaning att i tanken låta livet måla sig självt, att inte fastna i tankemönster om hur saker ska och inte ska vara. Rätt och fel. Sluta nåla upp bilder på min inre anslagstavla som visar hur livet bör se ut för att jag ska vara nöjd och lycklig. Det drar bara bort mitt öga från hur livet faktiskt ÄR. Hur det skiftar i färger, hela tiden. Livet har givits mig, en gåva, jag får vara med en stund, inte bestämma särskilt mycket, men att få vara med är stort nog. 

Finns det något som följer mig när livet här tar slut?

Är det kärleken som är livets enda bestående smycke? Om så är fallet är jag glad att just den inte kan mätas i grader, men visar sig i tusentals olika skepnader och ansikten.