Kärleken gör mig stark och svag

Så en dag, mitt i juli när sommaren svalnat av, skickade några ord i ett sms mig ner i en svart och djup avgrund. Tårarna rann ohejdat ner för mina kinder och armar och ben kändes kraftlösa och lätt darriga. Men efter en stund stillade sig allt och ett märkligt lugn lägrade sig i mitt hjärta. Då kände jag mig stark, urstark. Kärleken gjorde mig kapabel till vad som helst, jag var redo till strid, kunde gått genom eld och vatten, offrat min högra arm för att ändra på någons öde. Då i den stunden var jag oövervinnelig. Det lugnet och den styrkan bar mig till ikväll. Då rasade allt igen och tårarna kom plötsligt och oväntat när barnen trilskades, när spaden slog i en sten eller när gräsklipparen gick trögt. Tämligen små motgångar blev till berg att bestiga och det väckte sorgen bortom rimlighet. Då, i den stunden kände jag mig långt ifrån stark, då gjorde samma kärlek mig till den ynkligaste av varelse, då blev jag vek, rädd och sårbar. Så lätt att komma åt, utan försvar, som ett skadeskjutet djur. 

Alla dessa nyanser i en och samma kärlek. Stark nog att lyfta mig till skyarna och stark nog att skicka mig ner i den djupaste förtvivlan. Frågan ställer jag mig ibland, hade det varit bättre att inte älska alls, svaret är ju såklart givet, nej det skulle jag inte kunna tänka mig. 

Men smärtan den kan åstadkomma, den starka kärleken, är stundtals snudd på outhärdlig.