Känslornas aprilväder

Pendeln slår kraftigt från att visa på rätt ok dagar till totalt mörker. Stabilitet är ett ord jag sträcker mig efter men som envist håller sig på avstånd. Vissa dagar gråter jag mig igenom, andra är jag helt likgiltig. Det kan komma en och en annan dag när en liten bräcklig lycka kan infinna sig, men de är dessvärre få just nu. Dom tvära kasten mellan känslorna gör mig luggsliten och skör. 

Livet håller på att ändra skepnad, allt är precis som vanligt, men ändå är inget sig likt. Inget kommer nånsin bli som det en gång var. Jag famlar, springer vilse, ramlar och reser mig igen. Jag kan inte förstå vad som håller på att hända, kan inte greppa det, trots att det blir mer och mer verkligt för varje dag som går. Ett år är inte tillräckligt med tid, tiden räcker aldrig till, jag kan aldrig bli redo att förlora någon så högt älskad. 

Omöjligt.

Men idag! Högt över alla sorger, med det majestätiska blå som bredde ut sig nere i dalen och under den ensamt regerande solen på himlen. Då. Just då, var jag för en stund, alldeles genomlycklig. 

Tack Gud för det!

Men jag kan inte annat än somna med tanken, rädslan som viskar tyst inom mig - imorgon kan det hagla igen, tro inte annat. 

Jag skulle så gärna vilja vakna och kunna förlora mig helt i en livets sommar, men aprilvädret fortsätter gäcka mig. Känslornas krig.