Känslan från en dröm

Natten bjöd mig motstånd. Mardrömmen lämnade mig med ett värkande hjärta och en rusande panikkänsla i kroppen. Visst blev jag lättad över att allt bara varit en dröm men just denna dröm kröp alldeles för nära verkligheten. Jag fick svårt att skaka av mig känslan och tårarna brände i ögonen i stort sett hela dagen. Jag gick ut i ren desperation över att hitta lindring för smärtan. Vårens bleka men alldeles ljuvliga sol sken från en klarblå himmel, vinden vilade och jag gick med nersänkt huvud och sprakade sten från vägen. 

Inte ens våren hjälpte mig just då. Jag stannade vid bäcken som alltid. 

Bäckens framfart symboliserar livet för mig. Dess rörelse står utanför min kontroll. Den tar sig fram ibland trots massivt motstånd, slår emot stora stenar som gör ont, stannar inte trots att jag många gånger försöker dra i nödbromsen. Vattnet hittar alltid en väg och ibland med lekande virvlar genom en alldeles underskön terräng. Det gjorde mig väl att stå där, jag fylldes på med liv, rörelse och kraft. Följde sedan bäcken till slutet och såg att när den som ensamt vattendrag tog slut mynnade den ut i något som var mycket större. Och kanske är det så med allt liv som tar slut, att det finns ett mål som vi inte kan skönja förrän vi når dit. Vi landar någonstans, i något större, i någons famn. Jag vill tro det, jag måste tro det. Vände hemåt med ett något ljusare sinne, fortfarande under samma sol men utan nersänkt huvud. Och istället för att sparka stenarna från vägen skakade jag tillslut av mig den förlamande känslan från drömmen.