En sorgeprocess är en märklig sak. Det är något som kan pågå på ett omedvetet plan. Ibland går jag hårt åt mig själv, varför jag inte kan vara gladare, varför maten inte smakar som den brukar, varför jag helst drar mig undan och inte tycker något är roligt, att min högsta önskan många dagar är att få gräva mig en grop i skogen och sitta där, varför jag gör galna saker i trafiken och nästan alltid glömmer låsa dörren när jag åker hemifrån. Ryck upp dig för tusan - så kan det låta. När jag sen blir medveten om vad som hänt, att hela min varelse är i sorg, då blir allt logiskt helt plötsligt. Parallellt med att jag faktiskt lever, så jobbar kroppen med något ytterst krävande, jag försöker säga ett omöjligt farväl.
Tusentals trådar leder till dig, på det moln du nu sitter på. Jag klipper dem, ett här och ett där. Mot min vilja. Det gör ont, för ont egentligen. Jag tänker nu, att jag kommer aldrig kunna släppa dig helt. Men kommer det bli så att tråd för tråd, leder mig till den sista? När jag klipper den så svävar molnet iväg, längre bort, inte så långt bort så jag inte minns dig, men tillräckligt långt borta för att jag inte krampaktigt ska kunna hålla om dig längre? Eller är det så att en eller flera trådar är för starka, oslitbara, att det är de som drar mig upp till dig en dag. Jag vet inte? Som den amatör på sorg jag är, har jag inga svar alls. Det enda jag vet är att ordet farväl, just nu är omöjligt.
