Kampen håller mig vid liv

Ett sms tidigt på morgonen fick mitt liv att svaja till en aning, som ett förskalv innan den stora jordbävningen. Livet med småbarn tar dock ingen paus så oron fick snällt parkera bredvid mat, sovtider och blöjbyten. De mörka hotande molnen fick aldrig någon chans att starta ett riktigt oväder inom mig, utan skingrades snabbt när jag fick höra att faran var över. Känslan av livets bräcklighet satt kvar längre, en påminnelse om att livet kan förändras på en sekund för att aldrig mer bli sig likt ekade i mina tankar. Omedvetet tar jag det för givet, jag ogillar att behöva bli påmind, jag skulle vilja duscha mig med den vetskapen varje morgon.
Men när livet rullar på så rullar det på, som att hjulet aldrig kan stanna.
Med livets skörhet klistrad i min blick fick jag samtidigt uppleva bevis på det motsatta. Livets starka, trotsiga och okuvliga uppsyn belyste min eftermiddagspromenad. Dagen stod och vägde emellan vinter och vår. Vinden var kylig, solens värme orkade bara under korta stunder belägra mina kinder, däremellan frös jag. Livet spirade vart jag än vände min blick, kylan till trots. Små späda blåsippor som på tunn stjälk trotsade kylans kastvindar och sträckte på sig i all sin prakt. Tussilagon gult bländande. Svällande knoppar på nakna grenar, med löfte om mer, mer liv, liv i överflöd. Jag såg det starka livet överallt, det liv som ingen vinter någonsin kan släcka. Så nu, bredvid svagt fann jag också starkt. Är det just där, mellan starkt och svagt som livet slår gnistor? Är det där livet hämtar sin energi? Som kraften i ett batteri, som kräver sitt plus och minus. 
Det starka och svaga genomsyrar allt, min personlighet, naturen och livets olika faser. Jag tror faktiskt, att det är den kampen, dragkampen mellan det sköra och orubbligt starka som håller mig vid liv.