Julen från perrongen sett

De första orden som kom ur min mun efter helgen var, "tack Gud att julen är över!" Detta trots att julen var bra på många sätt. Men det är något mellan mig och livet nu, en tunn svart hinna. Det är som om jag står vid väggen runt dansgolvet och trycker, jag ser livet levas och pågå där i mitten men jag är inte en del av det. 

Innan julen upplevde jag mig själv stå på en perrong och vänta in tåget. Väntade på något jag egentligen inte ville skulle komma - julen skrämde mig. När det sen anlände i en rasande fart och stannade framför mig, gick jag aldrig på. Visst drogs jag med av vindfarten, men det var också allt. Det syns inte utanpå alla gånger, det är en inre känsla av att stumt betrakta livet mer än att vara aktivt deltagande. Denna julen var speciell förstås. Såret började blöda igen och tomheten värkte i mitt bröst. Saknaden liksom kliade under huden på mig.

Förra julen kändes som den sista som den alltid varit, denna julen blev den första som den aldrig tidigare varit. Det är så svårt - kanske därför jag aldrig kom längre än till perrongen.