Jag vill inte behöva minnas

Livet är lättare, ljusare och gladare än det varit på bra länge. Men vissa saker har förändrats för att aldrig mer bli sig likt igen, oavsett vad framtiden bär med sig. Jag har nästan blivit allergisk mot kort. Har väl alltid trillat ner i ett visst vemod när jag betraktar bilder från en gången tid, men nu kan tårarna spruta och jag väljer helst att inte titta. Särskilt korten som speglar  lycka på nära och kära, de gör för ont. Tanken har slagit mig, att radera sådana bilder som jag egentligen värderar högst. Hur konstigt är inte det. Jag tror på något undermedvetet plan, att gör jag det då lurar jag ödet. Då kan jag aldrig hamna i den situationen att korten är det sista som blir kvar. Den sista länken till en förlorad verklighet. Att jag slipper hamna i ett läge där jag ska behöva minnas. Minnas något som tagits ifrån mig. Hur kan det vara så dubbelt, att ovärderliga fotografier kan hugga som knivar i hjärtat på mig? Nä, jag reder inte ut den biten just nu, ändå säger mitt sunda förnuft till mig att inte göra mig av med bilderna. För kan jag inte lura ödet så vill jag ju påminnas om lyckan trots att den smärtar, eller? 

Men Gud, om du hör mig, låt mig slippa leva på mina minnen. Låt framtiden inte trasa sönder mina dagar, jag vill inte behöva laga dem med dåtid. Jag önskar mig färsk nutid, som en klar och ren flod med fina, glada och ljusa stunder framöver. Låt den aldrig sina. Jag vill inte bli tvingad att minnas. Inte nu. Inte snart.