Jag vandrar ut och in i allvaret

Allt är rätt bra. Lite vanligt bra. En höstmorgon när månen ler starkt och lite blygt bakom en tunn molnslöja, känner jag mig positiv och lite glad. Jag har märkt det nu den senaste tiden hur jag vissa dagar faktiskt är lite uppåt. Tro mig, de dagarna sticker ut och det är bara så det är nu. De dagarna tror jag inte riktigt på allvaret som sitter som en järnring runt mitt hjärta, det är inte så att jag ignorerar det, jag tror bara inte på det helt enkelt. Tror inte att det är en realitet i mitt liv. Men så kommer plötsligt en dag igen,  som blir likt de dagar som är i majoritet, när allvaret går upp för mig på ett brutalt och hänsynslöst sätt och då blir jag lite överrumplad. Det är en sanningen. En sanning som gräver ur mig och skapar ett svart hål där jag slutar fungera. Kan inte. Vill inte. Gråter mig tom. Sparkar vilt i panik. Sitter av en dag på jobbet utan att få något gjort. Antar att det är så det kommer fortlöpa. Jag vandrar ut och in i allvaret. Hjärtats sätt att överleva det värsta.