Jag väljer det minst omöjliga

Sitter med min yngsta dotter i mitt knä. Tårarna rinner och landar på hennes arm, märker hur hon försöker stryka bort dem men hon tittar inte upp på mitt ansikte förvridet i sorg. Kanske tror hon att det regnar. Sorg och panik slår mot mig i vågor av skiftande styrka, som doften från liljekonvaljbuketten som står på bordet framför mig. Häromdagen inbillade jag mig att jag var redo att släppa taget, kände mig stark. Igår blev det brutalt tydligt att så inte var fallet. Det går nog inte, jag slutar försöka, släpper dig aldrig. Du är på väg dit jag inte kan följa men greppet om dig behåller jag tills slutet av tiden. Sitter vid köksbordet och blicken vandrar från fruktträden i trädgården som står i blom till mina händer som skakar. Min kropp är inte stark nog att axla känslorna som väller fram ur mig. Tomrummet efter dig kommer bli avgrundsdjupt och jag kommer falla så många gånger, förhoppningsvis kan jag resa mig ibland också.

Hur tar man farväl av någon man älskar så högt? Mitt svar på det är att det är omöjligt, jag kan inte.

Då väljer jag heller det mindre omöjliga – på återseende, trots en nu bristande övertygelse, trots att tron just idag är tunn och skör som spindeltråd, är det ändå lättare att säga på återseende.

Men inget av det sa jag till dig igår innan jag gick. Jag tog ditt ansikte i mina händer, fick ögonkontakt och viskade att jag älskar dig. Det var lätt att säga i en svår situation. Det var den enda jag ville att du skulle höra.

Farväl, eller på återseende behåller jag för mig själv. De orden är det bara jag som får brottas med och då vet jag, att farväl kommer jag sudda ut, kvar på mitt hjärtas svarta tavla står det nu bara, på återseende.