Jag stör mig på snön

Just nu mäktar jag inte med vintern. Konstigt, jag älskar egentligen ett snödränkt landskap, knirr och knarr under skon och en viss bitande kyla i kinden. Men inte nu. Inte under rådande omständigheter. Jag upplever den kalla vinden som hotfull och den stora mängden snö ger mig cellskräck. De tyngda träden som jag för bara några veckor sedan njöt av att gå under känns nu bara sorgliga, sköra och bräckliga. Jag känner mig tom och ensam i fågelsångens frånvaro. Molntäcket, det kompakta och envisa gör det svårt att andas.

När solen idag tittade fram efter att ha varit väl dold i en herrans massa dagar, glömde jag för en stund kylan inuti. 

Kylan i min själ, den kalla handen över mitt hjärta och de mörka dansande skuggorna i min blick. Men bara för en stund. 

Det är så dumt att gå och reta upp sig på något som inte går att förändra. Det stjäl värdefull energi. Men just nu ger vintern mig en känsla av maktlöshet. Jag kan inte rå för det, jag stör mig så på den oskyldigt vita snön.