Jag springer ifatt dig

Livet runt mig fortsätter att respektlöst rusa på i snabbtågets hastighet, men inom mig står det still. Det är väl bra att livet inte bryr sig, kan jag tänka, men hjärtat förmår inte känna det. Jag står bredvid. Bredvid livet självt. Ett lustigt ställe att stå på,  jag lever fast ändå inte. Jag ler ibland, tror jag, men bara på ytan. Ett leende kan jag framkalla, men glittret i ögonen kan jag inte av egen kraft lägga till, det saknas fortfarande.

I tanken funkar det ibland rätt bra, men än lyckas jag inte få med hela mig i mitt resonemang. Jag tänker, du gick vidare och jag tror inte du ser dig om, varför ska då inte jag kunna fortsätta framåt?

Jag kommer alltid älska dig, alltid sakna dig här, dagligen tänka på dig, men jag måste försöka göra som du, börja gå vidare, börja ta egna steg framåt, trots att det innebär en resa utan dig. Ja, du hör, tankarna är rätt sunda trots allt, jag måste bara vänta tills de integreras med mitt hjärta och själ. Det kan ta tid, men jag gläder mig nu åt att tankarna i alla fall pekar åt rätt håll. De visar på en positiv riktning och det är hoppfullt.

Fortsätt gå älskade bror, vänd dig inte om, jag springer ifatt dig en dag.