Jag skräder inte orden

Jag skräder inte orden ikväll. Att stå bredvid och bevittna någon annans plåga är brutalt smärtsamt. Och särskilt när det gäller någon jag håller av. Hans smärta känns i mig rent fysiskt, jag blir matt och alldeles utpumpad. Det skär som knivar i mitt bröst. Jag står handfallen, maktlös och förtvivlad och ser på. Det är ren tortyr. Ikväll är det bara fruktansvärt alltihop. Jag orkar inte sy ihop påsen med ett tunt snöre av hopp, klarar inte av att tro på en vändning till. Ytterligare lite bonustid. Förmår inte tänka den tanken ikväll. Istället gråter jag bara ut frustrationen och sorgen. Kudden blir blöt och tåtarna smakar salt i min mun. 

Stjärnorna lyser inte på himlen. Mörkret är kvävande kompakt. Julen kan kvitta. 40-års krisen bleknar till ingenting jämte denna fullkomliga tragik. Det sitter en kramp i mellangärdet som inte vill ge sig. Tidigare idag stod jag där ängen blir som en kil in i skogen. Träden bugade i vinden och en hare skuttade hit och dit, lite vilset precis vid gränsen till skogen. Jag blev stående. Stum. Som om jag väntade på ett svar, tröst eller åtminstone lite sympati. Men inte ens naturen gav mig det den brukar. Allt kändes dött, meningslöst och förbrukat på nåt vis. 

Just nu i denna stund, är nattsvart ordet. Kan inte med något bleka den nyansen ikväll. 

Nattsvart. Nattsvart. 

Jag skräder inte orden.