Jag såg uppåt

Din grav ser alltid lite annorlunda ut för varje gång jag är där, och då går det inte många dagar emellan. Nu var jorden mer likt sand. Igår var det inte bara det som var "nytt", min reaktion var en annan. Jag grät såklart, men inte lika häftigt. Även paniken som tidigare tvingat fram en massa prat mellan tårarna, var inte lika påtaglig. Tårarna rann sakta och jag var tyst. Skrev istället några ord i jorden/sanden, borstade sedan bort lite smuts från det lilla vita hjärtat i keramik som jag lagt dit. 

Efter en stund gled de gråa molnen isär på ett ställe och solen passade på att kika fram. Jag lyfte blicken från din grav och tittade upp mot himlen istället. Solen lös upp platsen där din kropp vilar, som ett stort runt nyfiket öga som kanske ville läsa vad jag skrivit? 

Jag kände en märkbar ro och jag frågade mig själv varför jag aldrig tittat upp mot himlen tidigare när jag besökt din grav. En plötslig trötthet kom över mig och jag hade kunnat somna där bredvid dig i gräset. 

Kunde inte slita mig, tiden gick men jag ville bara vara där. Fick tillslut tvinga mig ifrån kyrkogården för att åka hem till dem som väntade på mig. Tog sakta steg mot bilen och vände mig om flera gånger innan din plats tillslut försvann bakom några andra gravar. 

Jag kommer snart tillbaka, det blev  mina sista ord. Nästa gång, vare sig solen lyser eller ej, skall jag ej glömma att lyfta min blick.