Jag pratar med månen

Bredvid skrivandet är löpningen den bästa sorgterapin. I början sprang jag med musik på ohälsosamt hög volym i öronen och grät samtidigt. Efter ett tag kunde jag springa utan att gråta, men fortfarande med musik i öronen som distraherade mina tankar. Mönstret håller i sig, förutom att jag har börjat lägga till ett beteende som utåt sett kanske kan verka lite rubbat. Men denna mörka resa har tvingat fram många knäppa yttringar, och jag har låtit det ske. Inte lagt band på mig. Numer är löpningen som bäst i skymningen, när månen står högt på himlen. Ute på landet, i ingenstans, har jag tidigare tyckt att det varit otäckt att springa efter mörkrets intåg, men inte längre. Nu har jag blicken fäst uppåt för jag pratar gärna med månen under tiden som jag springer. Det är det braiga med landet, det går att komma undan med sådant, för ingen hör dig.  Tron på att min bror är där uppe nånstans, gör att det trots allt känns helt naturligt. Efter en stund brukar en stark röst i hjärtat överrösta både mitt prat och musiken. "Jag är inte där uppe din toka, jag är här inne". Leende fortsätter jag prata med månen, som om jag inget hört. Allt för att retas, för jag känner min bror. Då lockar jag fram den där pillemariska blicken och det sneda leendet. Han känns så nära, som om han stod precis framför mig. Jag blir varm i hela kroppen. Lycklig. För då är allt precis som det alltid varit, OCH kommer förbli. Vi skildes aldrig åt.