Jag lutar mig mot pärmen

År 2015 var året då en "meddelandetråd" föddes. En länk som binder ihop mig med mina syskon och föräldrar. Den föddes ur ett plötsligt och rigoröst behov av informationsutbyte. Ibland från timme till timme, ibland från dag till dag. Dagens teknik gör ju den typen av dialog möjlig trots fysiska avstånd.  

I den gruppen färdas jag ibland i känslan, tillbaka till uppväxtåren, när vi syskon fortfarande bodde hemma.  Minnen väcks till liv och det känns som ett virtuellt rum, som är från barndomen fast som utspelar sig i nutid. 

Ord av kärlek, tårar, oro och glädje har fyllt det "samtalsrummet" det gångna året och kommer nog fortsätta göra så. Där har jag mottagit information som fått mina ben att ge vika och tårarna att hejdlöst rinna. Samtidigt som jag ibland skrattat högt, känt mig varm inombords och alldeles fylld med kärlek till de som står mig nära. 

Alla meddelanden som skickats hit och dit är av oräkneligt antal, skulle säga att vi skrivit en bok vid det här laget. Sidor i livet jag helst sluppit skriva, men som nu är så dyrbara. 

Blad jag helst hade slitit ut ur min historia, men som ändå målar något så vackert. 

Sidorna har vi skrivit, men pärmen som håller allt samman har vi inte gjort. Den står utanför vår påverkan. 

I det måste jag finna min vila.