Jag läser Eftervärme och fryser

Boken hittade mig, jag letade aldrig efter den. Det var det vackra omslaget som först drog min uppmärksamhet till sig. När jag sedan tog den i min hand och läste titeln ville jag genast öppna den, och då som först upptäckte jag att det var en diktsamling. Då gick jag tveklöst till kassan på loppisen och betalde 25:-, sen var den min. Jag öppnade dörren till Ulla Olins värld väldigt försiktigt. Förstod att det var hennes fotspår i en sorgprocess efter att förlorat sin make, som jag skulle följa. Vetskapen om det gjorde mig rädd och skygg. Vettskrämd för orden och smärtan. Kanske för att jag själv befinner mig i sorg, men jag har ännu inte ställts inför den där slutgiltiga förlusten, den existerar bara på pappret än så länge. Ändå ville något i mig försöka se det hon ser. Kanske ett hjärtats behov av att vilja förbereda sig på det oundvikliga, vilket jag egentligen inte tror är möjligt. 

Märkligt nog slog jag först upp en dikt i Efterskrifter. Trots de få orden väckte de min smärta till liv. Kanske för att jag haft ett konstigt förhållande till snön sen döden kom nära, jag har förbannat och hatat den. Kanske var det därför jag inte orkade läsa fler av dikterna just den dagen.

"Snön

Jag går ut i kölden

Du är i kölden

Jag går tillbaka in från kölden

Du är kvar i kölden

Din känslighet

Min okänslighet

Snön likgiltig som snö"

När jag senare fortsätter läsa hennes dikter slås jag av de vardagliga detaljerna, de som för henne aldrig mer blir sig lika. Hur de kan, nästan på ett komiskt sätt förmedla saknad.

Som dammet under en säng.

"... är det så?

Ja, jag måste tillstå

att själva dammet påminner mig om dig.

Halvt tacksam torkar jag det: allt

har ännu inte upphört att existera"

Diktsamlingen förmedlar värme, innerlig kärlek, saknad och smärta på ett sätt som är lätt att ta till sig. Min känsla blir i alla fall den att jag lyckats få en glimt av den utsikten varifrån dem är skrivna. 

Boken heter ju Eftervärme och det är också det den förmedlar sammanfattningsvis. Jag har själv skrivit en dikt om hur en död människas doft dröjer kvar, och det tangerar den här diktsamlingen. 

För mig blir det ändå hoppfullt, att döden kanske inte är något slut egentligen, utan en början.

Men trots det positiva som ändå väcks i mig när jag läser alla dessa dikter om eftervärme, kan jag inte låta bli att frysa. Livrädd att den verkligheten snart ska bli min. Jag vill bara inte bli tvingad till värmen från en "stenhäll".

"Eftervärme - är det den

jag nu njuter?

Solen har gått ner men långt

efteråt är stenhällen ännu varm"