Jag kan inte

Jag kan inte vända min blick uppåt och tänka på att himlen nu är blå ibland. När solen ibland tittar fram, känner jag hur den värmer min bleka vinterhud, men jag kan inte tänka på det nu.

Jag tänker inte på hur vackert körsbärsträden ramar in vårat hus och hur alla fruktträden i trädgården klätt sig i de allra finaste kläder. Blommornas färg, doft och artrikedom får inte heller någon plats i mitt huvud. Att våren är som en vacker röd matta, utrullad mot sommaren,det ser jag inte.

Att vattnet snart är varmt nog att bada i, hur barnen kommer springa nakna i trädgården och vara glada, det kan jag inte längta till eller se för min inre syn. I en liten håla under taknocken ser jag fågelmamman ständigt komma med ny mat till sina små och jag hör hur fågelsången sjunger ikapp de kalla vintermånaderna som varit, men jag kan inte tänka på det. De glasklara daggdropparna som tynger grässtrået som en spåkula, går jag förbi, jag kan inte ta in det. Det vackra just i år, är överskattat på nåt vis.

Varje vinkel och varje vrå i min kropp upptas av något helt annat. Någon.Men jag önskar så att det vore annorlunda. Att kampen inte fanns, inte heller den lamslående sorgen och rädslan. Har svårt att få ihop mitt liv när varken min kropp eller mitt huvud fungerar. För jag kan inget annat än att tänka på dig. Du finns med mig i varje sekund, varje hjärtats slag och varje tanke. Livet runt omkring, allt det vackra nu, det får jag njuta av när utrymme inom mig ges.

Jag älskar dig brorsan.