Jag haltar hellre
29.12.2015 20:36
Morgonen var tung som bly. Tårarna började rinna innan frukost. Satt i fåtöljen i tidiga timmen med yngsta dottern i knäet som borrade in sitt lilla huvud i min hals. Jag vätte hennes hår med mina tårar.
Bara hon och jag hemma. Jag tittade ut i den frostbitna morgonen, allt var stilla. Såg hur solens intåg föregicks av rosa penseldrag på himlen. Vackert men lite kyligt. Dagen började undrande, frågande och rastlöst orolig, precis som den gjort varje morgon nu den senaste tiden, inget nytt. Ville veta hur allt låg till 20 minuter bort, samtidigt ville jag inte.
Ibland vill jag vara lägga locket på, befinna mig i en slags inbillad skyddande bubbla. Det fungerar aldrig särskilt länge, men den kroppens reaktion är väl en överlevnadsinstinkt, tänker jag utan någon djupare kunskap inom psykologi.
När solens tillslut orkade sig upp över trädkronorna. När de första strålarna letade sig in i rummet och lös upp väggen med ett kallt och svagt ljus, vände jag ansiktet mot fönstret och tittade upp mot himlen. Jag har inte orkat tro eller hoppas på länge, men idag på morgonen suckade jag ljudlöst en önskan om hopp i alla fall. Att jag bara kunde få skymta en liten strimma ljus i hjärtats mörker, ett enda fjäderlätt vingslag av hopp i hopplösheten.
Önskan lämnade min kropp alldeles utmattad, inte ens det finns det någon energi till.
MEN svaret lät inte dröja på sig, en kort stund senare blåste något liv i hoppets låga inom mig. Det var bräckligt, stapplande och kanske bara tillfälligt, men jag haltar hellre med ett sådant hopp än faller utan något alls.