Jag föredrar att pendla

Äntligen får jag ligga utsträckt i min säng. Barnet snusar. Mörkret faller sakta utanför fönstret, knappt märkbart dock, trots att timmen är sen. Varför sjunger inte fåglarna ikväll? Deras frånvaro gör mig sorgsen och orolig. Dagens pendel må ha saktat ner farten något men mitt inre livs pendling tar aldrig paus. Jag färdas mellan hopp och förtvivlan, sorg och glädje, tro och tvivel fortare än tanken hinner med ibland. Men vissa dagar är sträckan skönt lång mellan de olika destinationerna och jag hinner ställa om och förbereda mig. 

Det är jobbigt att pendla säger många, men jag vet inte jag. Motsatsen skulle vara att bosätta sig på en plats och aldrig se något annat. 

Den tanken gör mig fullkomligt livrädd. Tänk om mitt hjärta tvingas bo på en plats som heter sorg eller förtvivlan. Jag vill inte dit! Tänk om livet tvingar mig till en sådan plats en dag och jag inte kan ta mig därifrån. Tänk om mörkret blir min överman, tänk om en evig vinter väntar på mig runt hörnet. 

Nä, jag föredrar att pendla. Att kastas från det ena till det andra kan ur ett visst perspektiv te sig som ett rent nöje i jämförelse.